Om boken: 2008 / "Romeo och Julia" (1575) av William Shakespeare erbjuder en visuell modell av begreppet kärlek från New Age och illustrerar den associerade konflikten mellan individuellt, intimt, kärleksbegär och politiska och sociala praktiker som inkräktar på den personliga sfären. Samtidigt innehåller Shakespeares drama en lösning på detta kulturantropologiska problem: älskandes tragiska självmord bejakar kärleken som en intern, intim, absolut upplevelse som motstår alla politiskt-ideologiska, sociala eller familjemässiga intrång utifrån. Två människor som älskar varandra lyckas, trots alla sociala och politiska hinder, bekräfta kärlekens absoluta värde. Slutet på dramat, när de krigförande familjeklanerna slutligen sluter fred, verkar både hoppfullt och utopiskt, eftersom ingen politisk-ideologisk reglering kan konkurrera med de älskandes list. Så för att fortsätta traditionen av politiska och sociala förbindelser är det nödvändigt att det politiska samfundet avstår från att blanda sig i sina medlemmars privatliv. Om vi ​​projicerar begreppet Niklas Luhmann på det Shakespeareska dramat, så kan vi tala om processen för bildandet av kärlek som ett symboliskt generaliserat medium i det moderna samhället. Roland Barthes beskriver denna situation som en process för att etablera ett speciellt "kärleksspråk", som är absolut och autonomt i förhållande till kraven från det politiska samfundet.